Birgitta Bengtsson och Anita Lackberg har båda fått diagnosen Alzheimers sjukdom. De träffades i en samtalsgrupp som är till för nydiagnostiserade demenssjuka. Birgitta och Anita fann varandra direkt. Nu träffas de flera gånger i veckan och promenerar, fikar, gör utflykter, och kanske framför allt; samtalar.
Vi har så otroligt mycket att prata om, säger Birgitta och Anita nickar. De träffades i en samtalsgrupp och efter ett par sammankomster så promenerade Birgitta och Anita för att fortsätta att fika och prata, utbyta telefonnummer. Numera träffas de ofta två gånger i veckan.
Tidigare träffades samtalsgruppen varje vecka, men nu är det varannan vecka.
– Jag antar att det har med pengar att göra, säger Anita.
De
flesta som deltar är inte i yrkesverksam ålder och har ett behov av
social gemenskap, istället för att bara gå hemma och kanske inte ha
något särskilt att sysselsätta sig med.
Här kan man prata om allt
Samtalsgruppen som Birgitta och Anita är med i vänder sig till tidigt nydiagnostiserade demenssjuka som vill träffa andra i samma situation för gemenskap, där man kan prata om allt och ge varandra stimulans och stöd. Deltagarna svarar själva för verksamheten tillsammans med två samtalsledare.
Birgitta har varit yrkesverksam som journalist.
– Det var faktiskt
världens roligaste jobb. Jag gjorde översättningar och skrev
pratbubblor. Det var en brokig skara tidningar som exempelvis Starlet
och Åsa Nisse och Kronblom.
Både Anita och Birgitta bor numera ensamma.
– Jag miste min man
för tre månader sedan efter 55 års äktenskap, berättar Birgitta. Så det
har blivit lite ensamt om vardagarna, trots att jag har två döttrar med
familjer, och två barnbarn.
Anita är född i Falun, men flyttade till Stockholm i tolvårsåldern. Hon har delvis varit hemma med barn och även arbetat på kontor. Precis som Birgitta bor hon numera ensam i sin lägenhet. Birgitta fick sin Alzheimerdiagnos för drygt två år sedan och Anita fick sin för fyra år sedan.
Glömska och nedstämdhet
Var det ni själva som märkte förändringar, eller var det omgivningen som började undra?
Birgitta
berättar att det var hennes man som tyckte att hon inte var sig lik
längre. Själv märkte hon inte så mycket mer än en viss glömska och
nedstämdhet. Min man tyckte att jag skulle gå till vårdcentralen. Jag
blev sedan remitterad till en minnesmottagning, där jag så småningom
fick diagnosen Alzheimers sjukdom.
Anita kommer inte riktigt ihåg vad som ledde fram till hennes diagnos.
–
Det var väl en del saker som inte funkade, bland annat kunde jag inte
få fram i tal och skrift allt jag ville säga. Hon tillägger att man inte
behöver berätta för alla att man har en demenssjukdom.
– När vi
sitter så här kan jag göra det, hemma där jag bor, får var och en
upptäcka det själva. Men jag vill tillägga att Alzheimers inte är något
självförvållat, så det är ju ingenting att skämmas för.
Text: Anders Post
Foto: Rosie Alm
