Jag når Eva Nordmark på telefon en onsdag i slutet av oktober. Det är ju speciella tider där intervjuerna får ske per telefon. Hon har just varit ute och promenerat längs havet med sin hund Lisa. Eva Nordmark bor med sin man Lars i ett äldre hus i Barsebäck några hundra meter från stranden. För två år sedan fick hon diagnosen alzheimer – och livet förändrades.
– Lisa älskar att vara ute och promenera, säger Eva Nordmark. Jag brukar kalla henne en Lisa för själen, för det är hon verkligen.
Eva Nordmark är idag 64 år. Tillsammans med Lars har hon har fyra barn, och även barnbarn. En familj som stöttar.
Innan Eva Nordmark fick sin alzheimerdiagnos blev hon sjukskriven för utmattningssyndrom. En diagnos som skulle visa sig vara felaktig.
Blixtar i ögonen
– Det började med att jag fick blixtar i ögonen, berättar Eva Nordmark, som är docent och forskare vid Lunds universitet. Hon har arbetat som fysioterapeut, bland annat med barn som har kroniska diagnoser till exempel cerebral pares.
Kände du några mer symptom än ögonbesvären?
– Ja jag var trött, och kände inte igen mig själv. Jag har alltid varit utåtriktad och en aktiv person, men nu drog jag mig ofta undan. Besvären med synen var trots allt det mest påtagliga. Det blev svårt att se i mörker, köra bil och se på tv. Det var något som var riktigt fel tänkte jag.
Eva Nordmark gick till ögonläkare, men inga fel på ögonen hittades. Man gissade att stress var orsaken.
– Och så kunde det vara eftersom jag hade många projekt i gång på jobbet, så den gissningen var godtagbar. Men det går ju inte att gissa sig till vad som är fel. Man måste ha besked föra att kunna göra något åt situationen.
Utmattningssyndrom
Så Eva Nordmark sökte vidare inom vården och fick så småningom diagnosen utmattningssyndrom. Ordinationen blev bland annat vila och KBT-behandling.
– Men jag blev inte bättre, så vårdcentralen gav mig en remiss till minneskliniken på sjukhuset i Malmö. Där fick jag göra olika tester, bland annat skulle jag baka en kladdkaka, för att man ville se hur det skulle fungera. Men jag var nog inte särskilt trevlig vid det tillfället, det kändes så förnedrande rent ut sagt. Nu så här i efterhand skulle jag gärna be om ursäkt, jag förstår ju att det här var ett väl genomtänkt test i sammanhanget.
Forskningsprojekt
Hade du på känn att dina besvär kunde handla om demenssjukdom?
– Jo, det är klart när man så småningom blir remitterad till minneskliniken så förstår man ju. Men ändå blev det en chock både för Lars och mig att få diagnosen Alzheimers sjukdom.
Så småningom blev Eva Nordmark tillfrågad om hon ville ingå i ett forskningsprojekt på minneskliniken.
– Jag svarade ja, det var ju självklart tyckte jag. Från att själv ha varit forskare så blev det nu omvänt. Om jag kan bidra med något när det gäller demenssjukdom så vill jag göra det.
Eva Nordmark poängterar hur bra mottagen hon blivit på minneskliniken.
-De är oerhört professionella i alla sina olika yrkesroller, inte minst min kurator som jag kallar ”min stödstrumpa”, säger Eva Nordmark och skrattar.
Och det där med att skratta har betydelse anser hon.
– Jag tror att ett glatt humör kan lindra och göra att man lättare kan acceptera sjukdomen. Det är ju något jag nu måste leva med, och livet stannar ju inte upp för att man fått en diagnos.
Många olika aktiviteter
Det var två år sedan du fick din alzheimerdiagnos, hur mår du i dag?
– Jag mår faktiskt jättebra, jag har landat i sjukdomen kan man säga, men det är klart att livet ibland känns svårt, särskilt när jag plötsligt är trött och när korttidsminnet blir sämre. Men jag ägnar mig åt många olika aktiviteter, som oftast handlar om friluftsliv, vandring med kompisar till exempel, och så är jag med i en bokklubb. Promenaderna med Lisa på stranden längs havet flera gånger om dagen betyder jättemycket.
Hästunderstödd terapi
Ofta åker Eva Nordmark till Humlamaden Rehab i Veberöd, som är en så kallad grön rehabilitering med djur och natur. Här tar man emot personer med stressrelaterad ohälsa som fått diagnosen utmattningssyndrom. Rehabiliteringen kallas hästunderstödd terapi. Man använder sig bland annat av mindfulness, yoga och meditation.
– Här är jag flera gånger i veckan och tar hand om djur, rider i skogen och vandrar i naturen. Den här terapin har gett mig rutiner och jag får vara utomhus hela tiden, vilket gör mig väldigt gott.
Det verkar som livet går vidare?
– Absolut, jag har förmånen att få bo i ett härligt gammalt hus som vi renoverat genom åren. När det skymmer badar vi bastu och tar ett dopp, något vi gör året om. Men ibland blir jag väldigt trött och mår inte jättebra. Då har jag förmånen att ha min man Lars som finns där för mig.
Text: Anders Post
Foto: Petter Frennesson
